desires.se

Här skriver Ann hur hon upplevde ön
Karpathos 23-30/9 2010

Denna vintriga mycket snörika decembermånad kanske en och annan börjar fundera på nästa års semester. Den grekiska övärlden är alltid mysigt att besöka.

Karpathos är den näst största ön i ögruppen Tolvöarna och ligger mellan Kreta och Rhodos. Ön är 300 kvm och har knappt 6 000 invånare, varav 2 000 bor i huvudstaden Pigadia. Den norra delen består mest av vilt och klippigt landskap medan den södra är flackare och uppodlad. Öns högst topp, Kali Limni ligger 1 215 möh. Norr om Karpathos ligger den obebodda lilla ön Saria, där den antika staden Nissyros låg.

Vi bodde en halvtimmes promenad ifrån Pigadia, vilket var helt ok. Det var lagom att ta en promenad, antingen för att inhandla lite eller för en middag på någon av alla fina restauranger som låg vid hamnen. Man kunde behöva gå ner maten man åt på kvällen, för det kunde bli lite för mycket av det goda ibland. Vi älskar den grekiska maten, det är sällan man blir besviken och oftast är maten väl tilltagen. 

Vårt hotell var ett mycket fint lägenhetshotell med endast 19 lägenheter. Det var litet och familjärt med en go och glad grekiska som ställde upp på det mesta. Hotellet hette Journey´s End, det var mycket mysigt och välskött. Vi hade en stor lägenhet med balkong/terrass.

Hyrde bil i 2 dagar och tog oss runt den lilla öns sydligare delar. Första  dagen körde vi västerut mot Arkassas och Finiki, en liten mysig fiskeby med bra restauranger hade vi hört.  Tyvärr passade det inte in att äta där just den dagen eftersom vi hade picknick med oss. Vi valde en strand strax innan Proni Bay, där vi var helt själva med drivved och annat smått och gått från Medelhavet. Stranden var något stenig – men med runda goa stenar – och härligt varmt vatten. Färden gick sedan vidare mot Lefkos, en populär turistort där vi badade och solade.

Därefter gick färden hemåt genom bergstrakter och till byn Othos, vidunderlig utsikt ner mot Pigadia.

Middag intog vi på Mike´s bar mitt inne i Pigadia. Restaurangen är känd för sin goda mat, vilket vi kunde hålla med om.

Dag 2 med bil gick till den mest kända badstranden Apella, som år 2003 utsågs till Medelhavets bästa strand. Den ligger fortfarande på topp 10. Jag kan verkligen förstå det! Vägen dit var smal och slingrig men vi fick verkligen lön för mödan när vi nådde stranden som var ett paradis med kristallklart, varmt vatten! Hit kan man även ta badbåtar från Pigadia om man – som jag – inte gillar slingriga vägar.

Snart hade vi fått nog av sol och bad tog oss vidare till Mesochori, som vi läst om på www.kalimera.se. Vilken by – med gränder som var så smala och trånga att vi trodde att vi inte skulle hitta ut. Vi sprang på en liten bar som låg insprängd i berget med vidunderlig utsikt mot Medelhavet! Där intogs lunch som bestod av bl.a kalamares och souvlaki, mycket gott!

Så ville vi även se Ammopi, som man enligt Apollos katalog borde se. Det var visserligen en pittoresk liten by, fast jag måste säga att de byar vi besökt tidigare var mycket trevligare och mysigare. Vi tyckte det var alldeles för  mycket folk på stranden här och det blåste kraftigt. Denna by var inte alls som de lugna och mysiga byarna vi besökt tidigare, så Ammopi kan man vara utan!

En dag gjorde vi utflykten till Olympus, byn som så sent som på 1970-talet  fick el och rinnande vatten indraget. 
Byn ligger högt uppe i bergen, man kan köra dit i jeep, men vägen var stenig och krånglig så vi föredrog att ta båt och buss dit istället. Det behövde vi inte ångra, det blev en fantastisk båtresa med underbara människor som ägde och bodde på båten.

Byn låg verkligen ute i ingenstans, kvinnorna gick omkring i sina traditionella dräkter, man bakade bröd i ugnar mitt ute på gatan, och ruiner av kvarnar stod på rad längs klipporna.

Ja, det kändes verkligen som att komma tillbaka till gamla tider! Men nu har ju turisterna hittat hit och det är på gott och ont kan man ju tycka. Men Olympus är verkligen värt ett besök.

När vi varit uppe i byn väntade vi nere i Diafania för båtfärd tillbaka till Pigadia, då passade vi på att bada och ta en dricka.

En dag bestämde vi oss för att vandra lite i omgivningarna. Vi hade sett byn Menenetes från hotellet och tyckte att det skulle vara ett bra utflyktsmål. Vägen dit var stenig och slingrig men vacker utsikt och bra motion. Väl framme tog vi oss naturligtvis en välförkänt paus med vatten och öl. Tog sedan stora vägen tillbaka ner till hotellet.

Jag tycker det var en fantastiskt fin och lite annorlunda grekisk ö med härligt klimat, varmt och behagligt både dag som natt. Väl värt ett besök!!

Berättelse och foton av Ann och Thord Jonasson, Gränna

Nedanstående inlägg om Fuerteventura kommer från Lisa!

Vi har just kommit hem från Fuerteventura!!.

Fuerteventura eller den lugna ön som den också kallas är den näst största ön i ögruppen som utgör Kanarieöarna. Av 34 mil kust som ön har är en nästan en sjättedel täkt av ljusa sandstränder som leder ner i det kristallklara vattnet. Detta gör denna ö till en dröm för både den som gillar att bada och för den som gillar vindsurfing.

Resemålet är perfekt för oss som är en barnfamilj med 2 barn! Underbara milslånga sandstränder….God mat och perfekt värme nu i december…

Vi bodde i staden Jandia och på ett hotell som Ving hade IFA Altamarena, det var ett 4 **** hotell med All inclusive. 100 meter från stranden och 200 meter till strandpromenaden om du ville shoppa. Allt vi kunde tänka oss behöva, vi fick ett familjerum som var extra stort…

Gångavstånd till den lilla fina fiskebyn Morro Jable, där fanns några mysiga restauranger vid havet. Underbara kvällsvindar att ta en kaffe på…

Det enda lilla ”negativa” var att det mesta var på tyska och alla var ca 75 plus.

Det finns inte jätte mycket att se, men några av de vi träffade hyrde bil och besökte olika platser.

Det finns säkert mer att titta på, men 1 vecka för oss var mest stranden, poolen och maten och drycken…

Ett tips är att ta med sig löparskorna eftersom det finns en perfekt strandpromenad att springa på samt bränna lite av maten som vi åt på buffén!

(Om någon även vill läsa mitt inlägg om Fuerteventura så är direktlänken här: https://www.desires.se/#post9)

Detta inlägg om en fantastisk pilgrimsvandring i Spanien
kommer från Ann i Gränna (en god vän sedan lång tid tillbaka!)

Tack Ann för en underbar berättelse och jättefina foton – kul att jag fick lägga upp din intressanta reseberättelse här på min reseblogg! Du är också en av dem som ger mig flest personliga kommentarer på bloggen, vilket jag verkligen uppskattar! /Kram Berit

Vandringen går från St Jean Pied de Port till Santiago de Compostela en vandring på ungefär 80 mil och tar kanske drygt 1 månad att gå om man startar där.

Jag och min kompis startade i Astorga som är omkring 25 mil ifrån Santiago, vi hade 12 dagar på oss för att komma fram.

Vi flög ner till Barcelona där vi fick ta nattbuss till Astorga, askmoln hindrade oss från att ta oss till Santiago och bakvägen till Astorga, vilket skulle visa sig vara bättre för oss trots alla turer på flygplatsen, diskussioner om ombokning och övernattning osv.

Efter en skumpig och småkylig nattresa med bussen så var vi framme kl.07.00 och började med att gå på toa för att tvätta av oss ”resdamm” byta kläder och göra oss klara för vandringen.

Köpte ”snäckan” alla pilgrimer har den på ryggan för att visa att man är en pilgrim, så att folk är medvetna om det. Intog en god frukost med ”bocadillo” och kaffe/te, det skulle visa sig vara den mest vanliga frukosten som vi intog under vår vandring.

Nu var det bara att följa markeringarna(gul snäckor/pilar) i gator, på träd, murar och lite varstans, det gällde att ha ögonen med sig och inte vara för okoncentrerad på var man gick.

Det fanns förstås alltid hjälpsamma människor som viftade och hojtade om man gick fel, så direkt oroliga var vi aldrig.

Första dagen gick vi 19 km, då var vi framme vid Rabanal del Camino, ett härbärge som ett par volontärer från England hade hand om. Gaucelma hette det – mycket mysigt och trevligt.

Här fick vi känna på hur det skulle bli framöver att ligga i salar med typ militärsängar över/under bädd. Jag kan bara säga att det var helt ok, alla är ju där i samma syfte och vet hur det går till(eller så ser man ju hur andra gör)vilket vi fick lära oss, det var ju en alldeles ny upplevelse för oss.

Här samlades alla pilgrimer till kvällste och sockerkaka, småpratade med varandra och utbytte erfarenheter och tips, mycket givande och roligt.

Efter en hyfsad natt – lite oroligt att ligga i överslaf och inte veta var sängen tar slut – steg vi upp 06.30, fixade till oss, packade våra saker och intog en frukost som serverades i köket av paret som rådde om stället(enda gången). Ut på vägen, vinkade till de andra vännerna och sa att vi ses snart igen. Vilken morgon, solen som steg upp över bergen, tuppen som gol och hundarna som skällde i den underbart vackra naturen, lite kyligt på morgonen men helt ok.

Vi njöt verkligen av den växlande naturen! Upp och ner gick det och växtligheten var fantastisk, vit gins och vinröd ljungliknande växt som var så vacker att det gjorde ont nästan att se detta. Jag kunde känna ibland att det var nästan för mycket att ta in, att vara i denna tystnad och så denna underbara natur, ingen stress eller måsten.

Vi hade tur som oftast hittade någonstans att sova(härbärge/hotell). Den tiden vi gick(maj)var en mycket bra tid att gå. Många säger att även september är fin. Under sommaren har jag förstått att det har varit si och så med att hitta boende, många har fått gå iväg i ”ottan”, lite stress kommer in då, bara för att stanna tidigt på dagen vid ett härbärge. Det är sådant man vill undvika, det var ju Jakobs år i år, då många ville ut och vandra förstås, kanske man ska undvika sådana tider.

Jag och min kompis var i alla fall mycket nöjda med vår vandring, vänliga och hjälpsamma människor var vi kom. Kan nämna bara ett tillfälle då vi kom vandrande över laggårdsplan hos en kvinna, regnet öste ner och dimman låg tätt över bergen, en liten kvinna med ett glatt leende vinkade in oss och hör och häpna hon tog fram en tallrik med gräddade pannkakor och gav oss ett par stycken. Det kan man kalla medmänsklig värme där i kylan! Det värmer av tacksamhet när man tänker på sådant.

När vi var framme i Sarria, en stad ungefär 10 mil från Santiago de Compostela träffade vi på en hel del spanjorer, tyskar, italienare och svenskar som bara gick med ”liten” packning, övrig packning transporterades med buss till förbokade hotell. Dessa hade åkt med resebolag som ordnade allt för dem, vilket också är ett sätt att ta sig fram på, kanske vi tyckte att det blev lite för livat just den biten med mycket folk och tjatter runt omkring. Det gladde oss att vi hade haft det så fridfullt den väg vi vandrat fram till Sarria, så vi kunde acceptera detta, fast vi försökte se till att vi kom mycket för oss själva i alla fall. På kvällarna när vi var framme vid övernattningen var det däremot kul att sitta och prata med de andra pilgrimerna och utbyta upplevelser.

När vi sedan kom fram till Santiago var vi såååååååå…..jätte glada och trötta, nöjda med oss själva att vi KLARAT det som vi hade föresatt oss.

Vilken upplevelse att vara med om att stå i kö för att komma fram och få vårt compostela pass(diplom), det var många som ville ha bevis på att de gått de sista 10 milen i alla fall.

Dagen därpå var vi med om en katolsk mässa för pilgrimer i Chatedralen – mycket fint – synd att man inte förstod allt bara. Gick till Jackobsstatyn för att tacka för en trygg vandring, därefter hade vi en hel dag i gamla staden då vi bara gick omkring och njöt av sol och värme utan rygga.

Jag kan varmt rekommendera denna vandring om man vill utmana sig själv och uppleva något annorlunda, jag kan lova att man får andra värderingar på livet än innan.

Har ni frågor till Ann om hennes pilgrimsvandring – är ni välkomna att kontakta henne via email: ajonasson55@gmail.com